en text
allt vänder ryggen till och tiden är knapp. är de så de ska vara?
jag orkar inte, jag hinner inte med. jag snubblar över mina egna fötter.
allt försvinner.
vill stanna upp, gråta, bli stark. vill kunna hålla huvudet högt och gå med säkra steg igen.
ett mål som försvinner längre och längre bort.
jag är inte ensam i världen, de vet jag. men hur kommer de sig då att jag känner mig så övergiven, så liten?
när mörkret faller kommer tankarna och frågor blir för stora.
Jag ser ingen utväg och känner migså liten...Vart ska jag ta vägen?
Detta var en text jag skrev när allt kändes som de hade nått botten och jag inte längre såg en utväg till ett bättre liv. Allting va bara skit och jag var nästan redo att ge upp allt. Men någonting fick mig att tänka om, jag har ingen aning om vad.
De kan ha varit mina föräldrar som var anledningen till allt eller vännerna som alltid finns när man behver prata.
Jag känner inte alls så längre.
Jag klarade mig och jag vet att andra kan de oxå. De gäller bara att man har mogna kompisar som är där i vått och torrt och finns vid ens sida, någon man kan luta sig mot när livet känns svårt,och föräldrar som bara kan stötta en.
Jag kan inte prata om allt med mina föräldrar men de jag kan prata med dom om de pratar jag med dom om.
Håll de inte inne, de gör allt bara mycke värre. Prata ut och låt någon hjälpa dig. Man klarar sig inte själv genom alla situationer.
